Bipolarstuff

Jag längtar efter den dagen då någon kommer in och förändrar mitt liv. Jag önskar att det skulle ske snart så jag slipper denna ensamheten som äter upp mig inifrån och ut.

Jag vet, jag vet att jag inte är ensam. Jag har vänner som älskar mig, jag har en familj som alltid kommer finnas för mig men ändå är känslan kvar. Känslan av den svarta ensamheten som tär mig itu. 

Jag vill känna lyckan, jag vill känna mig levande. Igen. Men jag kan inte låta bli att undra när den dagen kommer att komma. 

Ibland går tankarna fort, ibland i slowmotion. Jag vet knappt ut eller in längre. Men jag hoppas på att min hand som sträcker sig ut efter någon annan kommer hitta den handen snart. Den handen som drar mig upp ur hålet, den handen som kommer hålla fast mig över ytan när allt annat rasar.

Jag vill bara vara med någon som aldrig kommer lämna mig. Även fast jag är svår och har en krånglig sjukdom. 

Man får drömma sig bort tycker jag. Det är okej. För när jag öppnar ögonen är den bittra sanningen framför mig, där jag sitter ensam och inte hittar vägen ut...